Känn din fiende – svenska verksamheter och underrättelsehotet

”To know your enemy, you must become your enemy.”
– Sun Tzu

Kina är en aktör som vi kanske lätt glömmer bort just nu. I Sverige idag ligger både den mediala bevakningen och diskursen primärt fokuserad kring Nato, Ryssland, totalförsvar och beredskapsplanering.

Våra brister och svårigheter när det gäller att ha mer än en kvalificerad hotaktör i fokus för våra mitigerande, försvårande och förhindrande systematiska skydds- och säkerhetsåtgärder, utnyttjas av antagonisterna.

På så sätt hamnar de före oss i beslutscykeln, vi blir reaktiva, tvingas till prioriteringar vi helst skulle vilja slippa och de kan på olika sätt påverka hur vi resonerar när vi fattar dessa beslut.

I detta är vi i Sverige idag mycket sårbara, mer än vad vi borde vara och mer än vad vi kanske är medvetna om. Som samhälle är vi mer reaktiva och vi tar fler beslut i förhållande till det redan inträffade än vad vi borde. Vi är inte strategiska.

I den här artikeln belyser vi underrättelsehotet mot Sverige och delar med oss av insikter och kunskap kring utländska underrättelsetjänster och vad som påverkar dessa aktörers prioriteringar.

Underrättelsehotet mot Sverige

På ett sätt kan man säga att underrättelsehotet växer i takt med att det andra landet inte kan besvara kritiska frågor om oss. När dessa frågor fått ett svar och följdfrågorna även besvarats så nedtonar sig hotet.

Om vi exempelvis säger att vi ska skriva ett bilateralt försvarsavtal med USA och att vi önskar gå med i Nato, så bidrar det till och skapar en lång rad kritiska frågor för ett antagonistiskt land som exempelvis Ryssland. De blir då reaktiva och behöver få insyn i dessa diskussioner, beslut och genomförandeprocesser.

Eller om Sverige säger att vi kommer bistå Ukraina och stödja dem ekonomiskt och militärt, så behöver Ryssland (i detta fall) få insyn i vilka vapensystem, hur många enheter, vilken ammunition, leveranstid, leveransväg, uppställningsplatser, reparationsförmåga och kapacitet med mera, för att kunna taktisera före, under och efter att en sådan förstärkning har skett till Ukraina.

På detta sätt är hotet dynamiskt över tid, det beror på dels den politiska viljan och inriktningen, samt hur det går att uppnå dessa mål med för tidpunkten övriga aktiverade och tillgängliga ”verktyg”.

Så när Sverige just nu återuppbygger vårt nationella totalförsvar, engagerar och inkluderar näringsliv, beredskapsplanerar och satsar inom försvarinfrastruktur samt bygger en lång rad nya ”objekt” som ska vara en del av vår nationella förmåga och motståndskraft – då blir dessa inriktningar, satsningar, beslut och projekt högprioriterade och hotbilden mot dessa och Sverige ökar.

Eftersom andra länders aktiviteter, politiska beslut och militära konflikter fått Sverige att agera, tänka om och prioritera på ett helt nytt sätt, så befinner vi oss också i ett hotlandskap som just nu beskrivs som komplext och som det värsta sedan kalla kriget.

Eftersom vi som land dessutom har en hel del beslut kvar att fatta, en hel del prioriteringar kvar att göra, en hel del konceptualiseringar och annat som kvarstår, så kommer också hotet mot oss att bestå. Det är den verklighet vi skapar för oss själva och som andra kontinuerligt skapar åt oss.

Det är vår tids verklighet, skapad av säkerhets- och geopolitiska satsningar och beslut, pådrivna av totalitära och protektionistiska makthavare. Vår uppgift är att nyktert förhålla oss till denna lägesbild och att inte vara naiva eller kortsiktiga i förhållande till den.

Vad är underrättelsetjänstens syfte?

Ett lands politiska mål sätts med ambitionen om att de ska uppnås, på kort eller lång sikt. Förutsättningarna för att dessa ska kunna uppnås ligger i en verktygslåda som bland annat består i lagstiftning, myndighetssamverkan, satsningar på forskning, skattesubventioner för att främja export och import, relationer med andra länder, samarbete regionalt och diplomatiska kanaler och så vidare.

Till sin hjälp har ett land sin försvarsmakt och sin underrättelsetjänst. Underrättelsetjänsten ska bistå de politiska och militära makthavarna med att uppnå de målen som är satta, utan att militär kraft ska behövas.

Ibland då de militära krafterna misslyckas eller inte bedöms ha den kapacitet som skulle behövas, eller då man anser att militärt maktutövande skulle generera andra konsekvenser för det egna landet som det politiska ledarskiktet inte ser som en framkomlig väg, blir underrättelsetjänsten ett alternativt sätt att ändå nå de politiska målen.

Underrättelsetjänsten ska arbeta för att skapa fördelar för det egna landet och helst även nackdelar för det andra landet eller aktören.

Kontexten kan variera, det kan handla om en upphandling där ett annat land vill ha insyn i den svenska försvarsindustrins anbud, för att kunna justera sitt eget anbud på ett så fördelaktigt sätt som möjligt, för att vinna en upphandling som kanske är värd tiotals eller hundratals miljarder kronor.

Ett exempel på detta är USA:s anbud om F-35 där de samarbetade med Danmark mot Sverige, som i den aktuella upphandlingen konkurrerade med sina F-35 mot de svenska JAS 39 Gripen.

Det kan även handla om att ge sig själv fördelar inom olika forskningsområden, exempelvis rymd, AI, medicinteknik eller annan högteknologi där immaterialrätt och patent förväntas vara värda stora belopp eller som skulle kunna begränsa andra länders egen utveckling inom ett område, på olika sätt ha potentialen att göra dem sårbara.

Ett tydligt exempel på detta är Kinas strategiska initiativ Made in China 2025 och Picking Flowers, Making Honey.

Om vi tar Kina som exempel, så fanns det fram tills för några år sedan exempelvis inga kinesiska kvalificerade vapensystem som inte byggde på stulen amerikansk data.

Kontraspionage och personalsäkerhet

Lite grovt så kan man säga att spionen är individen som sviker sitt land, låter sig värvas och som lämnar ut känsliga uppgifter. Spionerna benämns mer korrekt som agenter. Underrättelseofficeren (case officer och ibland field officer), hanteraren, källdrivaren, är den som värvar, inriktar, kommunicerar med och styr agenten.

När dessa två roller funnit varandra och ett samarbete uppstått, kallas samarbetet och denna underrättelsedisciplin för humint – human intelligence.

Humint är endast en del av den verktygslåda som används och som kan användas då ett land spionerar på ett annat. Humint är en disciplin som klarar av att penetrera vilken byggnad som helst, vilken dörr som helst och vilka system som helst. Humint är alltså en oerhört potent disciplin.

En annan sak att ha med sig är att det inom underrättelsevärlden, med väldigt få undantag, inte finns några allierade. Alla förväntas spionera på varandra. De länder som ingår i Five Eyes är de enda där man uttalat att man inte ska spionera på varandra.

I denna grupp ingår USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Så med denna grupp som undantag bör alla andra länder betrakta andra nationer, även de man betraktar som ”vänner” och ”allierade”, som spionerande.

Det är alltså en katt-och-råtta-lek. Spionaget är en sida av myntet, den andra sidan är kontraspionaget. Den enes operation och förmåga, existerar inte utan den andres kontraförmåga. Det enes framgång är, per definition, den andres misslyckande.

Kontraspionage är uppbyggt av både det defensiva samt det offensiva kontraspionaget.

Defensivt/passivt

I många länder är det defensiva och passiva kontraspionaget uppdelat i tre delar. De kan grovt indelas och inrymmas i det vi kallar: fysisk säkerhet, informationssäkerhet och personalsäkerhet.

Det defensiva kravställs genom exempelvis säkerhetsskyddslagen, utdelat myndighetsansvar och vägledningar och handböcker som ska etablera en nationell praxis, standard och lägstanivå, för vår nationella defensiva förmåga att förhindra och försvåra för spionage.

Den största utmaningen med de defensiva koncepten är skalbarheten och att samtidigt, ur ett ekonomiskt perspektiv, få täckning för dessa utgifter och hitta en modell som samtidigt inte leder till fusk inom konceptet.

I vissa länder kan en säkerhetsprövning av en enda individ ta 3–12 månader. I Sverige varierar denna process och brukar normalt ta mellan 4–6 veckor, men ibland upp till 20 veckor.

Offensivt/aktivt

Detta kan exempelvis handla om egen infiltration, spaning, avlyssning och manipulation av den andres organisation, informations- och beslutsunderlag eller pågående operation. Även här är skalbarheten en stor utmaning och arbetet och operationerna som genomförs blir snabbt väldigt resurskrävande.

Att exempelvis spana på en individ med alla de resurser som då kan krävas, kan under en 24-timmarsperiod normalt kräva 15–30 kvalificerade medarbetare.